Werner Manthey och hans familj, som består av hustrun Elisabeth och sönerna Thorsten och Jan, tillhör de tomtägare som varit med från början. Området Raksta tillhörde slottet och 1954 kom ett första förslag till byggnadsplan. (Raksta stavades på den tiden Racksta.) Planen reviderades 1958 och området fick den utformning som det har idag. Området styckades upp och tomterna lämnades ut till försäljning. Den vackra naturen här ute lockade genast till sig naturälskande nybyggare som glatt satte igång att bygga.På den tiden fanns inte elektricitet inom området. Allt arbete fick göras manuellt. De flesta tomtägare själva sina hus och vid behov hjälptes man åt. Nybyggarandan var mycket fin. En bryggarbil körde omkring i området och sålde öl och läsk. Kylskåp kunde inte användas så ölen fick kylas på annat sätt t ex i en håla vid berget. Det fanns ganska många barn som lekte med varandra och de involverades tidigt i olika aktiviteter. Några har i vuxen ålder återvänt och är nu fastighetsägare i Raksta .
Familjen Manthey köpte sin tomt 1958 för 14 500 kr. Något år tidigare hade Elisabeth och Werner gift sig och hade sparat 5 000 kr till bröllopsresa. Den fick stå tillbaka och pengarna användes i stället som handpenning för tomten. 1959 påbörjades deras första hus. 1970 byggdes ett större hus och den sammanlagda byggytan var nu 100 kvadratmeter som var tillåtet vid den tiden.
Vid denna tidpunkt (1958) var vägarna anlagda, dock ej asfalterade. Fem år senare drogs elektricitet in i området. Villkoret för att få el var att minst 70 % av de boende skulle ha intresse av el. Tills dess hade man fotogenlampor som belysning, spritkök till matlagning och fotogenkamin som värmekälla.
Vad som också fanns var vattenpumparna och kiosken. Telefon drogs fram ca 10 år efter byggstarten.
1960 var alla brevlådor samlade på ställningar enligt postens anvisningar. Detta år bildades båtklubben.
Amerikaängen blev en samlingsplats med många aktiviteter. Ända tills för några år sedan hade man valborgsmässoelden här.
Midsommarfesterna hölls också här och samlade mycket folk. Då hölls ännu inte midsommarfest på slottet. Man kunde roa sig med t ex porslinskrossning, bollkastning, säckhoppning och kast med spinnspö i ring. Två personer boende i Raksta spelade dragspel och damer i folkdräkt hyrdes in att leda dansen kring majstången. Alla barn kom med blommor till stången. Ängen var smyckad med björkris. Det serverades förstås kaffe, saft och korv.
På hösten hölls höstfest på ängen. Även dessa fester var välbesökta. Här dansades på en för kvällen monterad dansbana som smyckats med björkar och kulörta lyktor. El lånades från närmaste granne. Grammofonmusik ordnades från bakluckan i en bil. Sedermera gick man förstås över till kassettband. Diverse lekar ordnades för både barn och vuxna. Det berättas att små buspojkar gick omkring och sköt sockerbitar från en sked, varför man till pojkarnas förtret övergick till strösocker i fortsättningen.
Andra aktiviteter på ängen var volleyboll och fotboll. Tipsrunda och Rakstamaran anordnades också Tipsrundan utgick från trampolinen, fortsatte utmed våra gångstigar och avslutades på ängen där prisutdelning ägde rum. Efter halva sträckan uppmuntrades deltagarna med ”Festis”. Frågorna för tipsrundan bestod mest av historiska frågor om Tyresö. Elisabeth Manthey var den som under många år hittade på frågorna. Rakstamaran började vid kiosken och var fem km lång. Både vuxna och barn deltog i olika grupper.
Vid badplatsen hade man i många år simskola, både för barn från Raksta och från andra delar av Tyresö.
Familjen Manthey är sommargäster, men när barnen var små, kom familjen hit även på vintern då man ibland åkte skidor över Albysjön till Albystugan och till Höjden.
Både Elisabeth och Werner har, som så många andra, under många år varit mycket aktiva i föreningar här i Raksta. Werner var bl a vår vägchef under 20 år.
Vad tycker de har förändrats sedan de kom hit? Engagemanget bland de boende är mindre nu. Vi har fler bilar och många kör för fort.
Slutligen vill de poängtera att det är viktigt att vi fortsätter att vara rädda om vår fina natur och vårda den.
Vid pennan Birgitta Eldblom